Fåglarna

Det finns inga ord...

Jag förundras över hur människors hat och fördomar skapat ett hänsynslöst monster, som kallblodigt avrättat över 80 oskyldiga och engagerade ungdomar. Det finns inga ord som kan beskriva det som inträffat. Världen har stannat upp. Jag förvånas även över hur man valde att benämna de(n) skyldiga som terrorist(er), men sedan det uppdagats att det var en norrman som kallblodigt avrättat de stackars ungdomarna, benämns som "en ensam galning". Precis som om man endast får kallas för terrorist om man är muslim.

Det är vid sådana här tillfällen som vi behöver umgås med våra nära och kära. Vi behöver stötta varandra och tillsammans bekämpa ondskan som skapats utifrån våra fördomar om andra människor och icke att förglömma; vi behöver omvandla våra förutfattade meningar om varandra, ingenting är som det verkar, skenet bedrar.

Kan vi inte stanna upp ett tag...

Kan vi inte stanna upp ett tag och glömma att vi har en framtid, bara njuta av nuet. Det är så här jag vill ha det: sommar, sol, vinden som piskar mig i ansiktet när jag cyklar till jobbet tidigt på morgonen, regnet som smattrar mot fönstret när jag ska sova, Alexandra på bekvämt avstånd, planerade sommaräventyr, människor som ler, blommiga klänningar, sandaler och jordgubbar. Jag vill inte gå vidare nu. Jag är nöjd precis som det är för stunden, tack som frågar.

På sommaren är jag inte mycket för att sitta framför teven, då vill jag vara ute så mycket som möjligt. Det händer däremot att jag en regnig dag väljer att stanna inne och se på teveprogram. Då är det oerhört bra med alla playkanaler på internet finns. Favoriten är Svtplay, jag älskar deras dokumentärer bland annat. Eftersom jag är så enormt godhjärtad vill jag dela med mig av några favoriter.

K special - Svt play.

Dokumentärfilmer - Svt play.

Kobra - Svt play.

Klubbland - Svt play.

Uppdrag granskning - Svt play.

Vad är en människa? - Svt play.

Vem vet mest? - Svt play.

med mera.

En värmekälla i vardagen.

De har stängt av alla element i lägenheten, vilket leder till att det blir väldigt kallt. Golven är kalla, luften är kall och pläden är numera en självklar del av vardagen. Jag har spenderat de senaste dagarna med att sitta inomhus och skriva på mina sista skoluppgifter och fick mig en chock när jag såg hur varmt det var utomhus. Med balkongdörren öppen blev det genast mycket varmare - vilket är ganska komiskt - att jag ska behöva ha balkongdörren öppen för att få in lite värme i lägenheten. Hur som helst så är jag glad över att inte behöva frysa mer, nu hoppas jag bara på att värmen håller i sig så att

Har ett minikollektiv hemma hos mig.

Just nu befinner det sig 6 pers hemma hos mig, som alla ligger och sover. Jag är den enda som är vaken och som har varit vaken ett bra tag. Jag brukar inte vara en morgonpigg person, men den senaste tiden har jag vaknat av tuppen runt klockan sju - varje dag! Jag har blivit så säker på att jag vaknar i tid att jag slutat använda mig av alarm, om jag inte verkligen måste passa tiden, då ställer jag klockan för att vara helt säker på att komma upp i tid. Då visar det sig istället att jag vaknar innan alarmet går i gång, vilket egentligen inte är så konstigt eftersom jag alltid vaknat innan alarmet, hela mitt liv. Jag är nämligen sjukt rädd för alarmljud, därför har jag ställt in mig på att vakna en kvart innan ungefär, och det gör jag varje gång.

Det är ganska fridfullt att vakna innan alla andra, att bara sitta och ta det lugnt, utan att någon stör min sinnesfrid. Haha. Nu sitter jag och äter frukost framför datorn. Det går man göra när man är den enda som är vaken. Eller den enda är jag inte. Den enda människan är jag, men om katten räknas så vaknade han innan mig. Vi måste hålla ihop vi två, de enda morgonpigga här hemma. Nej, om man kanske skulle ta och väcka de andra iaf. Undrar om de också är rädda för alarmljud...

...Eller det är elakt, kanske ska göra lite frukost till dem också.

Barnvakt.

De senaste dagarna har jag vaknat upp helt nollställd inför allting. Jag har haft så konstiga drömmar, som om mitt undermedvetna vill förmedla någonting till mig. De är så verkliga, drömmarna, att det är svårt att veta vad som är dröm och vad som är verklighet.

Imorse vaknade jag upp med en känsla av att någonting vad annorlunda. Då kom jag att tänka på drömmen som jag haft, där en släkting varit närvarande som inte borde ha varit det, eftersom hon dog för åtta, nio år sedan. Ändå kändes det så verkligt, som om det vore en självklarhet att hon skulle vara där. Hon har ju alltid funnits där, men så slog det mig, insikten, om att så ju inte var fallet. Det tog ett tag att komma underfund med vad som var annorlunda, men när jag kom på det så insåg jag att det bara var en dröm.

Har ni också haft drömmar där ni inte kunnat avgöra om det var en dröm eller inte?

Skorstenar och takåsar.

Tröttheten sköljer över mig som en tsunami. Jag orkar inte göra någonting. Om jag fick välja så skulle jag ha gått och lagt mig för en timme sedan. Nu sitter jag istället och skriver på min examinationsuppgift, som bör vara klar snart så mycket som jag har suttit med den. Men det är den inte, jag ändrar hela tiden och sitter och pillar på småsaker i texten istället för att tänka på helheten. Då kommer man ingen vart, men man kan måla upp fina beskrivningar i texten istället. Det är alltid något.

Jag kommer då och då på mig själv med att sitta och kika ut genom fönstret på skorstenarna på huset mittemot. Det ser ut som att det sitter en massa halogenlampor på dem, men tittar man riktigt noga så ser man att det är någon form av fläkt. Jag älskar att studera byggnader, det finns alltid något nytt att upptäcka på dem. Fönster och tak är det intressantaste. Just nu vill jag inget hellre än att ha picknick på ett tak någonstans i stan och se solen gå ner över staden. Det är något av det underbaraste som finns.

Qu'est-ce que vous avez dit avec cette Mère Nature?

Påskafton 2011

Skärtorsdag

Det här vädret gynnar inte mina studier.

Som ni alla har märkt är våren här - äntligen! Uteserveringarna öppnas och människor flockas kring dessa likt antiloperna på savannen. Vinterkläderna ligger sedan länge bortglömda i en låda på vinten, vinterskorna likaså. Allt som andas vinter är långt, långt borta. Pepparkakor och vinteräpplen byts ut mot Singoalla och jordgubbar. Människor börjar umgås med varandra mer frekvent än tidigare - på gott och ont. Det här vädret gynnar inte mina studier.

Lika som bär.

Är det bara jag som ser likheten?

Neil Patrick Harris? Julian Assange?

"Fiiiggeee!"

Min katt är ganska rolig ibland, han gillar att leka kurra gömma. Han gömmer sig bakom gardinen och sedan hoppar han fram när man är i närheten. Idag letade han efter mig i stället. Jag gick och gömde mig, då låg han helt still och väntade. Sedan ropade jag på honom, då reste han sig upp och gick och letade tills han hittade mig. Jag försökte göra samma sak nu på kvällen, men han var uppenbarligen trött eftersom han inte behagade att komma och leta.

Bröderna Lejonhjärta.

Nu ska jag berätta om min bror. Min bror, Jonatan Lejonhjärta, honom vill jag berätta om. Det är nästan som en saga tycker jag, och lite, lite som en spökhistoria också, och ändå är alltihop sant. Fast det vet nog ingen mer än jag och Jonatan.

Jonatan hette inte Lejonhjärta från början. Han hette Lejon i efternamn precis som mamma och jag. Jonatan Lejon hette han. Jag heter Karl Lejon och mamma Sigrid Lejon. Pappa hette Axel Lejon fast han stack ifrån oss, när jag bara var två år, och gick till sjöss, och sen har vi inte hört av honom.

Men vad jag nu skulle tala om, det var hur det gick till när min bror Jonatan blev Jonatan Lejonhjärta. Och allt det underliga som hände sen.

Jonatan visste att jag snart skulle dö. Jag tror att alla visste det utom jag. De visste det i skolan med, för jag låg ju bara hemma och hostade och var sjuk jämt, och sista halvåret har jag inte kunnat gå i skolan alls. Alla tanterna som mamma syr klänningar åt visste det också, och det var en av dom som pratade med mamma om det, så att jag råkade höra det, fast det inte var meningen. De trodde att jag sov. Men jag låg bara och blundade. Och det fortsatte jag med, för jag ville inte visa att jag hade hört det där hemska - att jag snart skulle dö.

Jag blev lessen förstås och så förskräckligt rädd, och det ville jag inte visa för mamma. Men jag pratade med Jonatan om det, när han kom hem.

"Vet du om att jag ska dö", sa jag och grät.

Jonatan tänkte efter lite. Han ville kanske inte så gärna svara, men till sist sa han:

"Ja, det vet jag"

Då grät jag ännu mer.

"Hur kan det få vara så hemskt", frågade jag, "hur kan det få vara så hemskt att en del måste dö när dom inte har fyllt tio år ens?"

"Vet du Skorpan, jag tror inte att det är så hemskt", sa Jonatan. "Jag tror att du får det härligt."

"Härligt", sa jag. "Är det härligt att ligga nere i jorden och vara död!"

"Äsch", sa Jonatan, "det är bara skalet av dej som ligger där. Du själv flyger iväg nån helt annan stans."

"Vart då", undrade jag, för jag kunde knappt tro honom.

"Till Nangijala", sa han.


Det här inlägget är en påminnelse till mig själv att jag måste se Bröderna Lejonhjärta snart.

Håkan Hellström

Håkan Hellström. Det finns mycket att säga om den mannen, människor både avskyr och älskar hans musik. Jag ska erkänna att jag inte alltid gillat den, men sedan började jag fatta grejen. Han sjunger inte klockrent, det kan nästan alla intyga, men det är lite det som är grejen också. Man behöver inte sjunga klanderfritt för att vara en bra artist. Klanderfria artister är oftast ganska tråkiga, tycker ni inte? Jag har några få i min bekantskapskrets som även de fattar grejen, men de allra flesta har placerat honom i "han låter som att han har svalt en kråka"-facket. På ett sätt tycker jag synd om dem, att de inte fattat grejen. Att de inte vill fatta grejen.

Jag brukar ofta bli utmobbad i min släkt pga. att jag gillar Håkan. I alla fall när det pratas musik, men idag hade jag två stycken på min sida (jag bortser från det faktum att de är göteborgare och känner Håkans mamma). Det är alltid lika roligt när man träffar människor som förstår, människor som, så att säga fattar grejen.

Nu ska jag gå och lägga mig och läsa PS lycka till ikväll (som jag redan läst tusen gånger).

Tjoflöjt!

Allt är finemango.

Jag skulle egentligen sitta i skolan och skriva en tenta nu, men vi har lyckats ändra datum för tentan till på måndag kl 8.15-13.15 i stället för idag kl 14.15-19.15, som vi tyckte var en dålig tid för en tenta. Jag sitter nu således och pluggar inför tentan och tröstar mig med att jag ikväll får träffa släktingar från Alingsås! :) Det är faktiskt mycket bra med mig. Jag känner mig frisk igen, efter att ha haft rysligt ont i halsen och känner mig bara allmänt glad. Jag gillar att vakna upp på morgonen och känna att jag är lycklig över att jag lever.

Hejsvejs!

Can you paint with all the colors of the wind?

Colors of the wind.

"Particip är det nya adverbet"

Halloj!

Det har inte funnits så mycket tid över till bloggen eftersom det är tentatider. Det finns alltså inte så mycket att skriva här annat än att jag önskar att det blir vår snart. Den här eviga vintern är just evig, tyvärr. Det gäller att se det positiva i det negativa. Det är otroligt vackert ute, det måste ni hålla med om. Ungefär som vit bomull över gatorna. Snön bildar nya vägar, som är som allra vackrast när solen ligger på.

Nu är det dags att traggla ordklasser igen och lexikala relationer etc. . .

Tjoflöjt!

Aspergers syndrom

Jag har - som många andra - lagt märke till att aspergers syndrom ofta nämns i grova våldsbrottssammanhang, utan att de förklarar det utförligare. Det gör mig upprörd eftersom det framstår som att personer med aspergers syndrom är känslokalla yxmördare. Personer som inte har någon insyn i syndromet slukar det med hull och hår (precis som de med aspergers syndrom). Därför är jag oerhört glad över att Expressen nu har startat en artikelserie om just detta. Här är den första artikeln: http://www.expressen.se/halsa/1.2321814/nar-jag-forstar-att-jag-sarat-nagon-blir-jag-forkrossad

Nellys 7-årskalas.

Te

"Jag kommer med en gång, ses imorgon!"

Som ni redan vet har min bästa vän flyttat upp till Luleå. Vi skämtade nyligen om att jag skulle komma förbi och smaka på hennes hembakta bröd. "Jag kommer med en gång, ses imorgon!" svarade jag då. Det säger ganska mycket, men sanningen är att jag håller bättre kontakt med henne än vad jag gör med vissa av mina andra vänner som faktiskt bor kvar här. Visst träffar jag dem, men vi håller inte daglig kontakt. Det beror kanske på att vi vet att vi kan ses när vi vill, utan problem. Med vänner som bor långt bort är det annorlunda. Vi kan inte ses varje dag, inte ens varje månad, vilket betyder att vi måste hålla kontakt på annat sätt (tack som f*n för dagens teknologi). Det känns som ett måste att hålla bättre kontakt med de som bor långt bort, än med de som bor nära. Annars är det lätt att man känner att man går miste om någonting. Man vill dela med sig av det som händer i livet, även om de inte kan vara med när det händer.

Kort sagt, med dagens teknologi är allt möjligt. Det är både läskigt och skönt.

Ibland händer det att jag strövar omkring utan något förutsatt mål. Jag passerar människor som är på väg någonstans, människor som har avsatt tid för att ta sig till sin slutdestination. Jag börjar studera dem och försöker tänka mig in i deras liv. Jag fantiserar om hur de lever, vart de är på väg och vem de ska möta. Det är väldigt rogivande. Ibland till och med nödvändigt för att inte stänga in sig i en bubbla som endast innefattar dig själv och din vänskapskrets. Att försöka se till andras perspektiv, hur andra människor uppfattar någonting är en egenskap som jag uppskattar mycket. Det värsta jag vet är egoism, människor som endast ser till sig själva.

Världen blir bara mer och mer egoistisk för varje år som går. Jag vet inte om det beror på makt, om det som krävs för att nå framgång är att vara egoistisk. Det är möjligt. Om världen skulle vara mer omtänksam hade vi förmodligen inte haft lika många framgångsrika människor. Jag menar naturligtvis inte att alla framgångsrika människor är egoister, även om det kanske låter som det. Dessutom kan man vara framgångsrik på olika sätt. Summan av kardemumman är dock att människor behöver öppna sina vyer lite mer och inte bara tänka på sig själva.

Nostalgi

Jag sitter och plöjer igenom gamla bilder. Det är otroligt vad många minnen de drar upp, att det kan finnas så många minnen i ett litet kort. Det är som de säger "en bild säger mer än tusen ord".

Något jag gillar ännu mer är att gå hem till min gammelmormor och titta på hennes gamla bilder. Svartvita bilder från förr i tiden :) Underbart.

Intresseklubbens anteckningar.

Vid långvarig svält ombildar levercellerna de flesta fettsyremolekylerna till ketoner (ketonkroppar= aceton), som används som energikällor. Personer som utsatts för långvarig svält luktar alltså aceton. Stora delar av hjärnan har enzymer som gör det möjligt att använda ketoner som energikälla. Det är alltid de första dagarna av svält som är de jobbigaste, sedan är man så hungrig att man inte längre känner någon hunger, då kroppen vant sig.

Det tar 21 dagar att göra någonting till en vana. Om du vill lära dig någonting bör du repetera det 7 gånger (inte direkt, ta pauser).

Jag har inget bättre för mig så här en fredagkväll.

"You are the strangest man on the planet"

Om ni har tröttnat på vanliga reseprogram kanske det är dags att upptäcka någonting annat. På SVT play finns just nu An idiot abroad att se. Jag rekommenderar den verkligen. Se den nu!
http://svtplay.se/t/149535/en_idiot_pa_resa

En rubrik var det ja... hmm... Fantasilös x2?

Jag har säkert skrivit tio meningar som jag sedan raderat. Ingenting passar. Det är grått ute och jag funderar på att gå ut på en promenad, men icke. Jag har en hel del som jag borde sätta igång med, vilket skrämmer mig. I stället för att ta itu med uppgifterna på listan gör jag absolut ingenting, nada, niet. Det är väl så det är med söndagar. Katten däremot, han lever rövare. Det är som att all energi som tidigare varit inneboende hos mig, sakta men säkert överförts till katten. Det är ju bra naturligtvis, han kan behöva röra lite på sig.

Imorgon börjar vårterminen, det är svårt att tro när man ser sig omkring. Snö överallt. Det är 135 dagar kvar till det som jag skulle kalla för sommar. Jag gillar övergångarna mellan årstiderna. Det är nog inte så många som tänker på det, men det är mycket lite som är vackrare än det. När våren sakta övergår till sommar. Eller när sommaren övergår till höst. Det är inga tvära kast emellan dem. Det är en process, som pågår längre än vad man kan tro. När man ser det första tecknet på våren, när snön sakta smälter bort och krokusarna börjar blomma. När kvällarna blir ljusare och ljusare. Människor som börjar känna glädje igen, främlingar som genom ett leende visar att de har märkt det båda två. Våren är på ingång. Det, mina vänner är det värt att hålla ögonen öppna efter.

Nu ska jag slå på en film, vilken det blir har jag ännu inte bestämt.

PS. Nu har väl inte missat att Solsidan börjar ikväll kl 20.00 på fyran?

Tjotjo!

The last goodbye.

Nu har jag precis kommit hem ifrån Alexandra. Det var en underbar dag med fika i ett lusthus vid svartån, sällskapsspel och mycket tedrickande. Jag har just konstaterat att jag inte ätit någon riktig mat idag, det är så dags nu. Sitter och käkar choklad. Haha.

Det känns inte lika sorgligt att säga adjö den här gången, även om vi eventuellt inte ses förrän till sommaren igen. Nu bor hon uppe i Luleå och är bara i Örebro på besök. Hon har ett liv däruppe nu, det känns bra.

Håkan, Bruce och en himla massa artikelskrivande.

Jag sitter och skriver på kulturartiklarna som ska lämnas in imorgon. Det är en process som aldrig tycks leda mot ett slut. Nu är jag i stort sett klar, men jag har drygt tusen tecken till att klämma in någonstans. Det är tur att det är roligt, annars hade jag säkert begravt mig någonstans. Med lite musik fungerar det mesta, musik och en liten ängel som sitter på ena axeln och viskar "Du är snart klar, bara lite till". Jag borde lyssna till den där rösten, men det gör jag inte. Jag gör allt annat än det jag ska göra. Jag leker med katten, går till kylskåpet för att titta efter om det - mot all förmodan - finns något nytt där. Det gör det inte. Jag ser även på gamla filmklipp och skrattar. Det är bra att skratta, men nu är det dags att fortsätta med artikelskrivandet.

Tjoflöjt!

The things we did last summer I'll remember all winter long...