Bröderna Lejonhjärta.

Nu ska jag berätta om min bror. Min bror, Jonatan Lejonhjärta, honom vill jag berätta om. Det är nästan som en saga tycker jag, och lite, lite som en spökhistoria också, och ändå är alltihop sant. Fast det vet nog ingen mer än jag och Jonatan.

Jonatan hette inte Lejonhjärta från början. Han hette Lejon i efternamn precis som mamma och jag. Jonatan Lejon hette han. Jag heter Karl Lejon och mamma Sigrid Lejon. Pappa hette Axel Lejon fast han stack ifrån oss, när jag bara var två år, och gick till sjöss, och sen har vi inte hört av honom.

Men vad jag nu skulle tala om, det var hur det gick till när min bror Jonatan blev Jonatan Lejonhjärta. Och allt det underliga som hände sen.

Jonatan visste att jag snart skulle dö. Jag tror att alla visste det utom jag. De visste det i skolan med, för jag låg ju bara hemma och hostade och var sjuk jämt, och sista halvåret har jag inte kunnat gå i skolan alls. Alla tanterna som mamma syr klänningar åt visste det också, och det var en av dom som pratade med mamma om det, så att jag råkade höra det, fast det inte var meningen. De trodde att jag sov. Men jag låg bara och blundade. Och det fortsatte jag med, för jag ville inte visa att jag hade hört det där hemska - att jag snart skulle dö.

Jag blev lessen förstås och så förskräckligt rädd, och det ville jag inte visa för mamma. Men jag pratade med Jonatan om det, när han kom hem.

"Vet du om att jag ska dö", sa jag och grät.

Jonatan tänkte efter lite. Han ville kanske inte så gärna svara, men till sist sa han:

"Ja, det vet jag"

Då grät jag ännu mer.

"Hur kan det få vara så hemskt", frågade jag, "hur kan det få vara så hemskt att en del måste dö när dom inte har fyllt tio år ens?"

"Vet du Skorpan, jag tror inte att det är så hemskt", sa Jonatan. "Jag tror att du får det härligt."

"Härligt", sa jag. "Är det härligt att ligga nere i jorden och vara död!"

"Äsch", sa Jonatan, "det är bara skalet av dej som ligger där. Du själv flyger iväg nån helt annan stans."

"Vart då", undrade jag, för jag kunde knappt tro honom.

"Till Nangijala", sa han.


Det här inlägget är en påminnelse till mig själv att jag måste se Bröderna Lejonhjärta snart.