Bröderna Lejonhjärta.

Nu ska jag berätta om min bror. Min bror, Jonatan Lejonhjärta, honom vill jag berätta om. Det är nästan som en saga tycker jag, och lite, lite som en spökhistoria också, och ändå är alltihop sant. Fast det vet nog ingen mer än jag och Jonatan.

Jonatan hette inte Lejonhjärta från början. Han hette Lejon i efternamn precis som mamma och jag. Jonatan Lejon hette han. Jag heter Karl Lejon och mamma Sigrid Lejon. Pappa hette Axel Lejon fast han stack ifrån oss, när jag bara var två år, och gick till sjöss, och sen har vi inte hört av honom.

Men vad jag nu skulle tala om, det var hur det gick till när min bror Jonatan blev Jonatan Lejonhjärta. Och allt det underliga som hände sen.

Jonatan visste att jag snart skulle dö. Jag tror att alla visste det utom jag. De visste det i skolan med, för jag låg ju bara hemma och hostade och var sjuk jämt, och sista halvåret har jag inte kunnat gå i skolan alls. Alla tanterna som mamma syr klänningar åt visste det också, och det var en av dom som pratade med mamma om det, så att jag råkade höra det, fast det inte var meningen. De trodde att jag sov. Men jag låg bara och blundade. Och det fortsatte jag med, för jag ville inte visa att jag hade hört det där hemska - att jag snart skulle dö.

Jag blev lessen förstås och så förskräckligt rädd, och det ville jag inte visa för mamma. Men jag pratade med Jonatan om det, när han kom hem.

"Vet du om att jag ska dö", sa jag och grät.

Jonatan tänkte efter lite. Han ville kanske inte så gärna svara, men till sist sa han:

"Ja, det vet jag"

Då grät jag ännu mer.

"Hur kan det få vara så hemskt", frågade jag, "hur kan det få vara så hemskt att en del måste dö när dom inte har fyllt tio år ens?"

"Vet du Skorpan, jag tror inte att det är så hemskt", sa Jonatan. "Jag tror att du får det härligt."

"Härligt", sa jag. "Är det härligt att ligga nere i jorden och vara död!"

"Äsch", sa Jonatan, "det är bara skalet av dej som ligger där. Du själv flyger iväg nån helt annan stans."

"Vart då", undrade jag, för jag kunde knappt tro honom.

"Till Nangijala", sa han.


Det här inlägget är en påminnelse till mig själv att jag måste se Bröderna Lejonhjärta snart.

Håkan Hellström

Håkan Hellström. Det finns mycket att säga om den mannen, människor både avskyr och älskar hans musik. Jag ska erkänna att jag inte alltid gillat den, men sedan började jag fatta grejen. Han sjunger inte klockrent, det kan nästan alla intyga, men det är lite det som är grejen också. Man behöver inte sjunga klanderfritt för att vara en bra artist. Klanderfria artister är oftast ganska tråkiga, tycker ni inte? Jag har några få i min bekantskapskrets som även de fattar grejen, men de allra flesta har placerat honom i "han låter som att han har svalt en kråka"-facket. På ett sätt tycker jag synd om dem, att de inte fattat grejen. Att de inte vill fatta grejen.

Jag brukar ofta bli utmobbad i min släkt pga. att jag gillar Håkan. I alla fall när det pratas musik, men idag hade jag två stycken på min sida (jag bortser från det faktum att de är göteborgare och känner Håkans mamma). Det är alltid lika roligt när man träffar människor som förstår, människor som, så att säga fattar grejen.

Nu ska jag gå och lägga mig och läsa PS lycka till ikväll (som jag redan läst tusen gånger).

Tjoflöjt!

Allt är finemango.

Jag skulle egentligen sitta i skolan och skriva en tenta nu, men vi har lyckats ändra datum för tentan till på måndag kl 8.15-13.15 i stället för idag kl 14.15-19.15, som vi tyckte var en dålig tid för en tenta. Jag sitter nu således och pluggar inför tentan och tröstar mig med att jag ikväll får träffa släktingar från Alingsås! :) Det är faktiskt mycket bra med mig. Jag känner mig frisk igen, efter att ha haft rysligt ont i halsen och känner mig bara allmänt glad. Jag gillar att vakna upp på morgonen och känna att jag är lycklig över att jag lever.

Hejsvejs!

Can you paint with all the colors of the wind?

Colors of the wind.

"Particip är det nya adverbet"

Halloj!

Det har inte funnits så mycket tid över till bloggen eftersom det är tentatider. Det finns alltså inte så mycket att skriva här annat än att jag önskar att det blir vår snart. Den här eviga vintern är just evig, tyvärr. Det gäller att se det positiva i det negativa. Det är otroligt vackert ute, det måste ni hålla med om. Ungefär som vit bomull över gatorna. Snön bildar nya vägar, som är som allra vackrast när solen ligger på.

Nu är det dags att traggla ordklasser igen och lexikala relationer etc. . .

Tjoflöjt!

Aspergers syndrom

Jag har - som många andra - lagt märke till att aspergers syndrom ofta nämns i grova våldsbrottssammanhang, utan att de förklarar det utförligare. Det gör mig upprörd eftersom det framstår som att personer med aspergers syndrom är känslokalla yxmördare. Personer som inte har någon insyn i syndromet slukar det med hull och hår (precis som de med aspergers syndrom). Därför är jag oerhört glad över att Expressen nu har startat en artikelserie om just detta. Här är den första artikeln: http://www.expressen.se/halsa/1.2321814/nar-jag-forstar-att-jag-sarat-nagon-blir-jag-forkrossad

Nellys 7-årskalas.

Te

"Jag kommer med en gång, ses imorgon!"

Som ni redan vet har min bästa vän flyttat upp till Luleå. Vi skämtade nyligen om att jag skulle komma förbi och smaka på hennes hembakta bröd. "Jag kommer med en gång, ses imorgon!" svarade jag då. Det säger ganska mycket, men sanningen är att jag håller bättre kontakt med henne än vad jag gör med vissa av mina andra vänner som faktiskt bor kvar här. Visst träffar jag dem, men vi håller inte daglig kontakt. Det beror kanske på att vi vet att vi kan ses när vi vill, utan problem. Med vänner som bor långt bort är det annorlunda. Vi kan inte ses varje dag, inte ens varje månad, vilket betyder att vi måste hålla kontakt på annat sätt (tack som f*n för dagens teknologi). Det känns som ett måste att hålla bättre kontakt med de som bor långt bort, än med de som bor nära. Annars är det lätt att man känner att man går miste om någonting. Man vill dela med sig av det som händer i livet, även om de inte kan vara med när det händer.

Kort sagt, med dagens teknologi är allt möjligt. Det är både läskigt och skönt.