Ibland händer det att jag strövar omkring utan något förutsatt mål. Jag passerar människor som är på väg någonstans, människor som har avsatt tid för att ta sig till sin slutdestination. Jag börjar studera dem och försöker tänka mig in i deras liv. Jag fantiserar om hur de lever, vart de är på väg och vem de ska möta. Det är väldigt rogivande. Ibland till och med nödvändigt för att inte stänga in sig i en bubbla som endast innefattar dig själv och din vänskapskrets. Att försöka se till andras perspektiv, hur andra människor uppfattar någonting är en egenskap som jag uppskattar mycket. Det värsta jag vet är egoism, människor som endast ser till sig själva.

Världen blir bara mer och mer egoistisk för varje år som går. Jag vet inte om det beror på makt, om det som krävs för att nå framgång är att vara egoistisk. Det är möjligt. Om världen skulle vara mer omtänksam hade vi förmodligen inte haft lika många framgångsrika människor. Jag menar naturligtvis inte att alla framgångsrika människor är egoister, även om det kanske låter som det. Dessutom kan man vara framgångsrik på olika sätt. Summan av kardemumman är dock att människor behöver öppna sina vyer lite mer och inte bara tänka på sig själva.

Nostalgi

Jag sitter och plöjer igenom gamla bilder. Det är otroligt vad många minnen de drar upp, att det kan finnas så många minnen i ett litet kort. Det är som de säger "en bild säger mer än tusen ord".

Något jag gillar ännu mer är att gå hem till min gammelmormor och titta på hennes gamla bilder. Svartvita bilder från förr i tiden :) Underbart.

Intresseklubbens anteckningar.

Vid långvarig svält ombildar levercellerna de flesta fettsyremolekylerna till ketoner (ketonkroppar= aceton), som används som energikällor. Personer som utsatts för långvarig svält luktar alltså aceton. Stora delar av hjärnan har enzymer som gör det möjligt att använda ketoner som energikälla. Det är alltid de första dagarna av svält som är de jobbigaste, sedan är man så hungrig att man inte längre känner någon hunger, då kroppen vant sig.

Det tar 21 dagar att göra någonting till en vana. Om du vill lära dig någonting bör du repetera det 7 gånger (inte direkt, ta pauser).

Jag har inget bättre för mig så här en fredagkväll.

"You are the strangest man on the planet"

Om ni har tröttnat på vanliga reseprogram kanske det är dags att upptäcka någonting annat. På SVT play finns just nu An idiot abroad att se. Jag rekommenderar den verkligen. Se den nu!
http://svtplay.se/t/149535/en_idiot_pa_resa

En rubrik var det ja... hmm... Fantasilös x2?

Jag har säkert skrivit tio meningar som jag sedan raderat. Ingenting passar. Det är grått ute och jag funderar på att gå ut på en promenad, men icke. Jag har en hel del som jag borde sätta igång med, vilket skrämmer mig. I stället för att ta itu med uppgifterna på listan gör jag absolut ingenting, nada, niet. Det är väl så det är med söndagar. Katten däremot, han lever rövare. Det är som att all energi som tidigare varit inneboende hos mig, sakta men säkert överförts till katten. Det är ju bra naturligtvis, han kan behöva röra lite på sig.

Imorgon börjar vårterminen, det är svårt att tro när man ser sig omkring. Snö överallt. Det är 135 dagar kvar till det som jag skulle kalla för sommar. Jag gillar övergångarna mellan årstiderna. Det är nog inte så många som tänker på det, men det är mycket lite som är vackrare än det. När våren sakta övergår till sommar. Eller när sommaren övergår till höst. Det är inga tvära kast emellan dem. Det är en process, som pågår längre än vad man kan tro. När man ser det första tecknet på våren, när snön sakta smälter bort och krokusarna börjar blomma. När kvällarna blir ljusare och ljusare. Människor som börjar känna glädje igen, främlingar som genom ett leende visar att de har märkt det båda två. Våren är på ingång. Det, mina vänner är det värt att hålla ögonen öppna efter.

Nu ska jag slå på en film, vilken det blir har jag ännu inte bestämt.

PS. Nu har väl inte missat att Solsidan börjar ikväll kl 20.00 på fyran?

Tjotjo!

The last goodbye.

Nu har jag precis kommit hem ifrån Alexandra. Det var en underbar dag med fika i ett lusthus vid svartån, sällskapsspel och mycket tedrickande. Jag har just konstaterat att jag inte ätit någon riktig mat idag, det är så dags nu. Sitter och käkar choklad. Haha.

Det känns inte lika sorgligt att säga adjö den här gången, även om vi eventuellt inte ses förrän till sommaren igen. Nu bor hon uppe i Luleå och är bara i Örebro på besök. Hon har ett liv däruppe nu, det känns bra.

Håkan, Bruce och en himla massa artikelskrivande.

Jag sitter och skriver på kulturartiklarna som ska lämnas in imorgon. Det är en process som aldrig tycks leda mot ett slut. Nu är jag i stort sett klar, men jag har drygt tusen tecken till att klämma in någonstans. Det är tur att det är roligt, annars hade jag säkert begravt mig någonstans. Med lite musik fungerar det mesta, musik och en liten ängel som sitter på ena axeln och viskar "Du är snart klar, bara lite till". Jag borde lyssna till den där rösten, men det gör jag inte. Jag gör allt annat än det jag ska göra. Jag leker med katten, går till kylskåpet för att titta efter om det - mot all förmodan - finns något nytt där. Det gör det inte. Jag ser även på gamla filmklipp och skrattar. Det är bra att skratta, men nu är det dags att fortsätta med artikelskrivandet.

Tjoflöjt!

The things we did last summer I'll remember all winter long...

Dagen i bilder.

Fantasilös.

Det är meningen att jag ska författa en kulturartikel, två rent utav. De ska handla om samma ämne, men den ena ska locka till sig små barn, den andra ska locka de vuxna till läsning. Det är svårare än vad det låter och ändå låter det inte som något man knåpar ihop på en kafferast direkt.

Jag har inte kreativiteten på min sida just nu. Det säger allt. Det går helt enkelt inte framåt i den mån som jag vill. Till min hjälp har jag spotify, men inte ens det hjälper just nu. Jag borde kanske gå och lägga mig, men jag känner inte ett uns av trötthet. Det kan bero det faktum att jag aldrig lär mig att INTE förtära koffein på kvällstid, låt säga efter klockan 18. Men erfarenheten säger mig att det inte beror på det, utan på det faktum att jag är en riktigt inbiten nattuggla. Om det inte vore för att alla "normala" människor sover vid den här tiden en torsdag, skulle jag ta fram gitarren och spela någonting. Det kanske skulle få igång kreativiteten.

I vanliga fall brukar kreativiteten finnas där som ett stöd när jag skriver. Jag brukar mycket sällan utarbeta ett utkast i hjärnan innan jag kladdar ner det. Det brukar flöda av mig, som ett rinnande vatten. Antagligen går det åt så mycket energi vid stunderna då jag faktiskt får ur mig någonting, att det inte finns utrymme för kreativiteten att ens sippra ur mig vid stunder som denna. Jag behöver förmodligen sova på saken, det är inte bråttom, men jag vill få det gjort så snabbt som möjligt.

Imorgon kommer jag säkert att skratta åt det här inlägget. Det vore skönt, därför ska jag gå och lägga mig nu. Godnatt.

You can't start a fire without a spark

Nattlig inspiration

Jag brukar ofta sitta uppe och skriva på nätterna. Det är då inspirationen flödar som bäst och mest. Tankeverksamheten skjuter i höjden, enda till huvudvärken tar över och jag inser att det förmodligen är bäst att gå och lägga sig.

Ni som följt min blogg ett tag vet att jag fick glasögon i våras, som jag använder alldeles för sällan. Grejen är att jag inte ser någon skillnad med eller utan dem, enda skillnaden är att jag får ont i huvudet om jag inte använder dem. Optikern tyckte att jag skulle använda dem på heltid, eftersom mina ögon är så ansträngda. Det tyckte inte jag. Visst gillar jag glasögon, men det känns så obekvämt, oavsett vilka jag än provar så kliar de på något sätt. Antagligen så vänjer man sig med tiden, som med allt annat. Nu har jag iallafall börjat ta med mig glasögonen, så att jag kan ta på mig dem när jag inte står ut med huvudvärken längre. En annan sak som jag inte gillar med dem är att jag får tunnelseende, jag ser inte så bra åt sidorna. Yeye, nog pratat om dem.

Åter till den nattliga inspirationen...

Ni är säkert många som håller med om att inspirationen är som allra högst mellan sen kväll och tidiga morgontimmar. Det känns som att de som inte är vakna då går miste om någonting. När jag var mindre hade jag och min kompis (som även var min granne ett tag) en tävling med några andra, om vem som kunde hålla sig vaken längst. Vi vann alltid, haha. Egentligen var det väl inte så bra att vi struntade i att sova på natten och inte gick och lade oss förrän på kvällen dagen efter. Det orkar jag inte längre, nu blir jag trött vid tolv, men brukar ibland tvinga mig själv att vara vaken längre. Varför vet jag inte. Det leder ju bara till att jag spenderar morgonen i någon slags dvala. Det är ganska komiskt, för nästan alla på kursen som jag läser nu (vi är runt 30 pers) känner likadant. Alla påstår att inspirationen kommer på natten. Eftersom vi har en dag på oss att skriva klart våra texter och majoriteten börjar skriva på kvällen, innebär det att vi sovit väldigt lite, men ändå klarar vi av att hålla oss aktiva på lektionerna. Då kan man ju spekulera i hur aktiva vi skulle vara om vi i stället hade kvällslektioner. Det finns det ju inget direkt svar på, men det var en kul tanke.

Hur som helst, nu är klockan snart elva... Det är dags att börja skriva på uppgiften som ska in imorgon.

Tjoflöjt!

Cornelia has found a new friend, miss ladybug.

2 0 1 1

Med ett nytt år kommer allt som oftast en massa flyktiga löften om hur människor ska förbättra sig själva. Det slutar nästan alltid med att de lyckats uppnå två av fem löften.

Jag brukar nästan aldrig ha några nyårslöften, just därför att jag vet med mig att jag aldrig kommer att klara av att uppnå dem iallafall. Då är det bättre att skriva ner löften som man faktiskt tror att man kan klara av. Det är viktigt att skriva upp HUR man ska uppnå dem också, nästan viktigare än VAD man ska uppnå egentligen. Om man inte vet hur man ska uppnå löftena är det som att låsa dörren och kasta bort nyckeln, man kommer aldrig in igen (Om man inte ringer fastighetsägaren).

Människor tenderar att ha för höga krav på sig själva, vilket leder till att de kommer in i negativa tankebanor, eftersom de omöjligt kan bemöta alla de krav de ställer på sig själva. Ha aldrig för höga krav på er själva! Det leder bara till besvär. Det är bara att inse att man inte är någon superhjälte med för mycket fritid. Anpassa löftena efter hur du lever ditt liv. Finns det en chans att du hinner med allt under ett år? Om inte, skrota dem direkt!

Jag hoppas att ni får ett utomordentligt trevligt tjugohundra elva, med eller utan nyårslöften.

NU: Ivanhoe.