Vänner

Att människor kommer och går är inget nytt. Man lär känna väldigt många människor under en livstid. Vissa kommer man ihåg i efterhand, andra inte. Några umgås man med under begränsad tid, vid en tidpunkt i sitt liv när man är på samma våglängd. Andra stannar kvar under en längre tid. Jag har många vänner som jag känt väldigt länge och fortfarande umgås med. Men jag har även vänner som jag inte längre känner, vänner som flyttat bort och skaffat sig ett nytt liv.

En av dem som räknas in i kategorin ”vänner som jag fortfarande umgås med” har jag känt sedan lekis och hon är en av mina absolut bästa vänner. Vi tänker samma saker vid samma tidpunkt. Det räcker med en blick och vi förstår exakt vad den andra menar. Om vi skulle skicka iväg varandra för att köpa fem skivor till varandra, skulle tre av de fem skivorna vara exakt samma som den andra köpt. Vi har i princip samma musiksmak, med vissa undantag. Det är bra när det vankas festivaler, eftersom vi vill gå på samma. En annan bra sak med henne är att man kan sitta helt still och stirra in i väggen och ändå känna att man har roligt. Hon kan göra den tråkigaste dagen till världens roligaste bara genom att vara sig själv. Hon sprider en enorm glädje till sin omgivning, ibland utan att veta om det själv. Jag önskar ibland att jag vore lite mer som henne. Eller ibland och ibland, ganska ofta rättare sagt. Hon har förmågan att locka fram det bästa ur människor, även de hon precis träffat. Enligt henne själv är hon ganska blyg, men det märks inte. Hon pratar med allt och alla och bryr sig inte så mycket om vad andra tycker och tänker om henne. Det är i alla fall den känslan man får av henne. Ibland får hon utlopp för sin spontanitet och övertygar sina vänner att hänga på. I somras fick hon till exempel för sig att spela Twister, mitt på våghustorget. Den dagen är faktiskt en av dem jag sparat i långtidsminnet. Den var helt fantastisk, men sorglig. Det var nämligen en av de sista dagarna hon hade kvar i Örebro. Nu bor hon i Luleå och har gjort det sedan åttiotre dagar tillbaka. Åttiotre dagar är en lång tid, men bådas kommentarer på det var ”VA? Har det bara gått åttiotre dagar?” det känns nämligen som HUNDRAåttiotre dagar. Vi är vana vid att träffa varandra flera dagar i veckan. Det är som man säger att ”man inser inte hur mycket någon/något betyder förrän det är borta”. Nu kommer hon ju inte vara borta för evigt och vi kommer att ses vid jul igen. Alla människor har inte den turen. De kanske har vänner som av någon anledning flyttar bort och sedan aldrig kommer tillbaka mer. Det har jag också, fast det är en annan historia. Det jag vill ha sagt är att man ska ta sig tid att umgås med sina vänner och försöka inse deras storhet innan det är för sent.