Jag saknar er.

Blue Virgin Isles

Igår fick jag en ny skivspelare och gick upp på vinden och hämtade ner alla LP-skivor och singlar. Mycket var dåligt, men jag hittade en del bra också. Bland annat Springsteen, Blondie, Gärdestad och U2. Jag fastnade särskilt för den engelska versionen av Himlen är oskyldigt blå. Ted skrev ofta texter på engelska som hans bror Kenneth sedan översatte till svenska. Ibland skrev han bara en massa ord som inte gick att tyda. Det använde Kenneth för att skriva ihop låtar utav. Ted skrev alltid musiken till Kenneths texter. Jag älskar ljudet från gamla skivor, det där lite knastriga ljudet.

För övrigt tror jag att jag börjat bli smittad av Cornelias och Ullis ögonfluss. Just nu kliar det väldigt mycket och rinner från dem. Jag känner mig väldigt trött i ögonen. Det är svårt att inte klia, men jag försöker att låta bli. Det blir till att ta handsprit på händerna efter varje gång jag tvättar händerna. Jag får verkligen hoppas att det inte blir värre än så här och att jag inte blir så sjuk att jag smittar någon.

Födelsedagar.

Att fylla år är roligt när man är liten. Då räknar man ner tjugo dagar innan man fyller år, skriver önskelistor och får svårt att sova dagen innan sin födelsedag. När man blir äldre räknar man kanske inte ner från tjugo utan tycker att det räcker med tio dagar innan. Man skriver fortfarande önskelistor och har fortfarande svårt att sova dagen innan. När man blir ännu äldre slutar man att räkna ner, man slutar att skriva önskelistor och man får inte svårare att sova dagen innan sin födelsedag än vad man får före vilken dag som helst. Där någonstans befinner jag mig nu. Imorgon är det min födelsedag, men jag känner inte att jag längtar något särskilt till det. Det kommer att bli som vilken skoldag som helst. Det är nog så det känns att bli äldre, alla födelsedagar blandas ihop och man minns dem inte i efterhand. Det är som vilken dag som helst, bara att man råkar fylla år på just den dagen. Man kanske öppnar lite paket och äter någon tårta om man gillar det, men det känns inget märkvärdigt. Nu ska jag sova för att jag är trött och ska upp tidigt imorgon, inte för att jag så fort som möjligt ska vakna upp till min födelsedag. Då är det är tisdag, en helt vanlig skoldag.

Vänner

Att människor kommer och går är inget nytt. Man lär känna väldigt många människor under en livstid. Vissa kommer man ihåg i efterhand, andra inte. Några umgås man med under begränsad tid, vid en tidpunkt i sitt liv när man är på samma våglängd. Andra stannar kvar under en längre tid. Jag har många vänner som jag känt väldigt länge och fortfarande umgås med. Men jag har även vänner som jag inte längre känner, vänner som flyttat bort och skaffat sig ett nytt liv.

En av dem som räknas in i kategorin ”vänner som jag fortfarande umgås med” har jag känt sedan lekis och hon är en av mina absolut bästa vänner. Vi tänker samma saker vid samma tidpunkt. Det räcker med en blick och vi förstår exakt vad den andra menar. Om vi skulle skicka iväg varandra för att köpa fem skivor till varandra, skulle tre av de fem skivorna vara exakt samma som den andra köpt. Vi har i princip samma musiksmak, med vissa undantag. Det är bra när det vankas festivaler, eftersom vi vill gå på samma. En annan bra sak med henne är att man kan sitta helt still och stirra in i väggen och ändå känna att man har roligt. Hon kan göra den tråkigaste dagen till världens roligaste bara genom att vara sig själv. Hon sprider en enorm glädje till sin omgivning, ibland utan att veta om det själv. Jag önskar ibland att jag vore lite mer som henne. Eller ibland och ibland, ganska ofta rättare sagt. Hon har förmågan att locka fram det bästa ur människor, även de hon precis träffat. Enligt henne själv är hon ganska blyg, men det märks inte. Hon pratar med allt och alla och bryr sig inte så mycket om vad andra tycker och tänker om henne. Det är i alla fall den känslan man får av henne. Ibland får hon utlopp för sin spontanitet och övertygar sina vänner att hänga på. I somras fick hon till exempel för sig att spela Twister, mitt på våghustorget. Den dagen är faktiskt en av dem jag sparat i långtidsminnet. Den var helt fantastisk, men sorglig. Det var nämligen en av de sista dagarna hon hade kvar i Örebro. Nu bor hon i Luleå och har gjort det sedan åttiotre dagar tillbaka. Åttiotre dagar är en lång tid, men bådas kommentarer på det var ”VA? Har det bara gått åttiotre dagar?” det känns nämligen som HUNDRAåttiotre dagar. Vi är vana vid att träffa varandra flera dagar i veckan. Det är som man säger att ”man inser inte hur mycket någon/något betyder förrän det är borta”. Nu kommer hon ju inte vara borta för evigt och vi kommer att ses vid jul igen. Alla människor har inte den turen. De kanske har vänner som av någon anledning flyttar bort och sedan aldrig kommer tillbaka mer. Det har jag också, fast det är en annan historia. Det jag vill ha sagt är att man ska ta sig tid att umgås med sina vänner och försöka inse deras storhet innan det är för sent.

Vem är hon som sover hela tiden?

Jag sitter här på city akademin, återigen med Silvia. Jag hade ont i huvudet förut så jag tog en värktablett. Det tar låång tid innan värktabletter börjar verka. Därför begravde jag huvudet i armarna på bordet över mina böcker. Sedan hittade S ett annat bord vid sofforna. Där fann jag en skatt...
...där låg en kudde och väntade på mig. Jag lade mig ner och vilade en stund. Det passerade hela tiden människor som stirrade på mig. Alla med samma fråga på deras huvuden... Vem är hon som sover hela tiden?