Jag kan inte riktigt ta ögonen ifrån teveskärmen bredvid mig. De visar nämligen världscuphoppningen i Lyon. Det finns inget djur i världen som jag gillar lika mycket som hästen. Även om jag älskar alla andra djur också, så är det något speciellt med hästen. Det har jag tyckt så länge jag kan minnas. När jag gick i mellanstadiet åkte jag och en klasskompis till stallet direkt efter skolan. Där satt vi vid hagen och läste hästtidningar. Vi åkte inte hem förrän på kvällen när det blev mörkt. Det var inte alltid jag fick tillåtelse att åka till stallet minns jag. Att säga att "Nej, vadå? Jag har inte varit i stallet" när det känns på lukten är inte så bra. Jag tror iofs inte att jag någonsin ljög om att jag inte varit i stallet när jag varit det. Jag är väldigt bra på att ljuga, men jag gör det inte eftersom jag skulle få ett så dåligt samvete om jag gjorde det. Jag ser heller ingen anledning till att ljuga, när sanningen ändå kommer fram till slut. Mina väggar pryddes av posters på hästar från alla hästtidningar jag prenumererade på och från Pollux hästbokklubb som jag var med i. Jag minns särskilt en sak jag fick från hästbokklubben. En blå väckarklocka formad som en hästsko. Den hade inte det där hemska alarmljudet, utan ett underbart gnäggande. Att vakna till ett gnäggande var en dröm. Jag saknar den fortfarande faktiskt. Haha, vet inte var den tog vägen. Däremot finns det fortfarande språr kvar av mitt hästintresse, även om intresset avtagit lite med tiden. Jag har nämligen ett inramat zerografi av konstnären Oscar Wedel ovanför sängen som på ett mycket vackert sätt målat av vildhästar på prärien. Han har inte använt många färger, utan bara gult, brunt, svart och rött. Det är min favorittavla som jag fått efter min mor som inte ville ha den längre. Eller ocskå var det jag som övertygade henne om att hon inte ville ha den längre. Jag minns inte. Haha.
Nu ska jag fortsätta att skriva på min essä. Det går förvånansvärt bra må jag säga.
Hejsvejs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar